Storm

Tvåriksröset

Tomas Davies

Veras första arbetsdag

Den grå ståldörren uppenbarade sig framför henne. De tjocka glasrutorna gav byggnaden ett anonymt, nästan sterilt intryck. Hon sträckte fram handen mot porttelefonen och var precis på väg att trycka på knappen när hon hörde ett tydligt klick. Vera stannade upp. Dörren hade låsts upp. Hon såg sig omkring. Ingen syntes till. Försiktigt tog hon tag i det långa metallhandtaget och drog. Dörren var betydligt tyngre än hon hade väntat sig och hon fick ta i med hela högerarmen för att få upp den. Direkt innanför öppnade sig en oväntat välvårdad entré med mörkbrunt trägolv, en stor grå entrématta med svarta gummilister och vita väggar. Längst fram en modern receptionsdisk. Hon klev in och bakom henne stängdes dörren långsamt med ett dovt ljud som avslutades av ännu ett klick. Sedan blev det tyst. Väldigt tyst. Vera gick fram mot receptionen, men ingen syntes till. Hon stannade framför disken och lutade sig fram en aning. Där stod en Lenovo-laptop uppfälld och bredvid den stod en ensam ringklocka. Vera höjde handen och skulle precis trycka på klockan när hon fick känslan av att hon inte var ensam.

– Hej, kan jag hjälpa dig?

Vera vände sig om och såg en ung kvinna komma gående mot receptionen. Hon såg ut att vara några år yngre än henne själv.

– Hej. Jag heter Vera och ska börja här idag.

Kvinnan log direkt.

– Ja men vad roligt! Välkommen.

Hon räckte fram handen.

– Filippa. Jag jobbar här som First Impression Manager.

First Impression Manager.

Vera hade aldrig hört en töntigare titel. Typiskt Stockholm att förvandla en nittonårig receptionist till någon slags C-level-chef.

Tankarna gick direkt till The Office och karaktären som desperat ville bli Assistant Regional Manager men slutade som Assistant to the Regional Manager.

Hon fnissade till. Filippa höjde misstänksamt på ögonbrynen. Fan.

Vera behövde rädda situationen.

– Haha, förlåt. Jag hade bara ett mindre äventyr på vägen hit. Jag försökte ta en genväg genom skogen och höll på att slå ihjäl mig. Jag satt precis och tänkte på hur dum jag måste ha sett ut om någon såg det.

Filippa skrattade.

– Ja, den där skogen ska man vara lite försiktig med. Särskilt när det är mörkt eller halt. Vi hade faktiskt en kollega som nästan blev överfallen där för något år sedan när hon var på väg hem från jobbet.

Vera hajade till.

– Oj. Hur gick det för honom?

– För henne, rättade Filippa. – Och det gick bra. Betydligt sämre för angriparen, om man säger så.

Hon skrattade till.

– Vi tar ju träningen rätt seriöst här. Och så var hon syrianska också. Det blev liksom “double trouble” för den där snubben.

– Oj jävlar. Henne vill man ju träffa.

Vera visste inte om hon var mest imponerad eller skrämd.

– Haha, ja. Hon är inte inne så ofta längre. Hon började som vanlig innesäljare, men blev KAM bara någon månad efter det hände. Jag vet inte om cheferna tyckte synd om henne eller om hon bara var så bra. Förmodligen lite av båda.

– Då får man väl börja träna själv så att man kan hålla sig på benen.

– Ja, det tycker jag. Vi kör två träningspass i veckan här på jobbet och erbjuder friskvårdsbidrag till alla fastanställda. Så du kommer få dina chanser.

Filippa log och fortsatte:

– Skogen behöver du däremot inte vara rädd för. Det sitter kameror i typ varannan tall där ute nuförtiden.

Vera blinkade.

Kameror i skogen?

Tillbaka till Tvåriksröset