Prolog
”Ur skuggan, styrka.”
Borgkyrkan, Westmark.
Borgkyrkans tunga port slog upp med ett brak som ekade genom ruinerna.
”Halt!”
Sergeant Hans Haagens röst skar genom mörkret. Gulrockarnas disciplin tog över. Stål sjöng ur slidor – fem svärd som blockerade den enda vägen ut.
”Ni går ingenstans, fördömda patrask!”
Fyra flyktingar pressades bakåt genom borgkyrkans mörka skepp, mot absiden, deras ansikten bleka i månskenet som silade genom de raserade valven. Den unga kvinnan höll armarna höjda i försvar, gyllent hår lössläppt över axlarna. Bredvid henne kramade dvärgen sin slägga så hårt att knogarna vitnade. En skogsalv dansade mellan skuggorna med dolkarna dragna. Längst bak skälvde en yngling som bara ville hem.
Bakom dem vilade något stort och svart – en puppa stor som en människa, ångande i vinterkylan. Runt omkring slingrade sig svarta rankor längs pelare och valv. Denna växt som hade täppt igen borgkyrkan under de årtionden den legat övergiven. Luften här var tjock av död.
Hennes andning var ytlig, hackig. Gyllene cirklar formade sig i luften framför henne.
”Vi har inget val.” Rösten bar knappt. ”Om inte vi gör något... då dör vi här.”
Haagens svärd höjdes.
”Genom mig talar Liljenmarks rättvisa–”
Grelm rusade fram med ett vrål. Ynglingen skrek. Stål sjöng genom luften.
Blod rann och väggarna färgades röda.
Tre dagar hade de sprungit. Tre dagar sedan eldarna och mors skrik.
Ysenna sköljde ansiktet i Gråbäcken. Vattnet var så kallt att det brände. Bakom henne satt Vik på huk vid strandkanten och stirrade ner i strömmen. Fingrarna sprattlade okontrollerat mot knäna.
”Såg... såg du vad de gjorde?” Hans röst spräckt. ”Med mor och far?”
Hon torkade händerna mot byxorna. Gick till honom. Drog honom intill sig och höll hårt, kände hur hans axlar skakade.
”Vi lever,” viskade hon. ”Vi lever, Vik.”
Han sa inget. Grävde bara ansiktet mot hennes axel som när han var liten. Sjutton år, men just nu kunde han lika gärna ha varit sju.
Längre upp på stranden satt dvärgen och vände på släggan i händerna. Samma sten som igår. Samma tunga blick ut över vattnet. Grelm Stenknäckare hade suttit där redan när de kom. Väntande. Vetande att fler skulle komma.
”Järnhalla finns inte längre.” Hade han sagt det till dem, eller till sig själv? ”Inte för mig. Inte sedan jag vägrade smida åt...” Handen hårdnade runt skaftet. ”Åt honom.”
Ingen frågade vem. Alla visste.
”Ingen bakom oss.” Rösten kom från trädkanten. Grelm var på fötter med släggan höjd innan Ysenna hann blinka – men det var bara alven. Thalion. Silvervitt hår nerdraget under en huva, redan halvvägs mot elden som om han varit där hela tiden. Hade dykt upp igår kväll på samma sätt. Grelm hade nästan krossat hans skalle.
”Inte än.” Satte sig på huk.
Hon såg på Grelm. Sedan tillbaka till Vik, som fortfarande satt hopkurad med armarna runt knäna.
”Vi är fyra nu,” sa hon. ”Det är starkare än en.”
Tystnaden föll. Tjockare än mörkret.
”Vart ska vi?” Viskade Vik, ynglingen. ”Om Gulrockarna jagar oss. Om hela världen brinner – vart finns det att gå?”
Ysenna steg upp och pekade österut. Mot de mörka ruinerna som reste sig mot himlen i fjärran.
”Där. De gamla ruinerna.”
”Achenfeld?” Thalions röst sjönk. ”Drygt åttio år sedan det föll. Ingen går dit. Det sägs att marken där är förbannad. Att mörkret i jorden äter upp allt som kommer nära.”
”Just därför.” fortsatte Ysenna. ”Gulrockarna är fanatiker, men de är inte dumma. Ingen följer in på förbannad mark.”
Grelm såg på de andra.
”Och vad är alternativet? Stanna här och vänta på att de hittar oss? Spring vidare tills vi fryser eller svälter?”
De fyra såg på varandra i månljuset. Alla lika desperata. Lika trötta. Lika nära slutet.
Grelm reste sig.
”Då springer vi österut. Achenfeld eller Murrdins mörka ässja – kan inte vara mycket skillnad nu.”